Ny skola, nya tider

I skolan, som i allt annat i livet, är det ingen skillnad på det som händer på utsidan och det på insidan och skapandet är det utmärkta verktyget för att dra fram det i ljuset och göra det tydligt. Det blir svårare att gömma sig för sig själv.

I höstas bytte jag skola, lämnade Linköpings universitet och går nu hantverkspedagogen på Nyckelviksskolan. Samma riktning som jag haft från början, att jobba med personlig utveckling och hantverk. Här är tempot högre, skapandet, lärandet och relationerna intensivare. Här är ambitionsnivån högre än något jag gjort tidigare. Och här skyggar man inte för att reflektera kring sambandet av det inre och det som kommer ut.

Här har jag gått igenom den egna hårda pressen jag sätter på mig själv, jag har fått se mina kontrollbehov, min vilja att tillfredsställa andra, lärare, elever, familj och vänner. Inte för att de har några krav på mig, men mina egna är en plåga när de övergår den naturliga rytmen som livet har om man tillåter det att flöda fritt.

Om gråt, frustration och genombrott.

Det var droppen som föll över, efter att ha försökt att vara allt för alla, ta in vad som ”borde” göras och helt glömt mitt eget flöde. Jag hittade ingen ingång, lyssnade för mycket, för lite. Det var leran som tvingade ut allt på sin spets och fick mig att se det. Där tårarna fick mig att se alla påhittade idéer om hur livet borde levas som tagit mig bort från det allra mest naturliga.Kamratporträtt

När jag är i harmoni men mina egna rytmer blir även frustrationen en kraft. Det finns en glädje i att vara passionerat frustrerad. Låter det paradoxalt? Att det ibland är lite skönt att hoppa upp och ner svära och stampa i backen för att man inte ser, det inte blir som man vill eller att man inte greppar materialet. Kanske är det så förbannat ljuvt för att man vet att man utvecklas, som att springa i uppförsbacke för att utveckla en starkare kondition.

Skulptur av pinnar

Det är en läxa för livet, att finna sin rytm, sin rytm för just den här dagen, den här stunden. Och när vi gjorde pinnskulpturer fick jag ett litet genombrott. Dagen då ”lilla fröken borde” som sitter på mina axlar fick en mindre röst, och flödet tog över. En dag då skogen kallade på att få ett uttryck. Jag kunde höra henne viska allt starkare: ”Barr, pinnar, skogen, längtan.” medan fröken borde skrek allt tystare: ”Nu gör du inte som man ska.” och ”Herregud vad ska läraren säga.” Men min skaparglädje ignorerade henne stenhårt och gjorde som den ville. Flödet fick flöda fritt och jag kunde ta ett kliv utanför min bekvämlighetszon in i det som ville skapas, det som ville uttryckas och jag fick smaka en snutt av den djupa tillfredsställelse som det ger.

Annonser
This entry was published on 4 oktober, 2014 at 01:19. It’s filed under Personlig utveckling and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: