Ta en stol och gör om den

Uppgiften handlade om att finna ”flow”. Vi fick i uppdrag att ge oss ut på stan med en hundring, köpa en stol som vi sedan plockade isär i så små bitar vi ville. Därmed skulle vi sätta ihop den igen till något som hade med sittande att göra, det kunde vara något som gick att sitta på eller representerade det konceptet.

En gunghäst

Idéstadiet var det som gav det största flödet, det var nästan som att stolen ville bli en gunghäst. Det började med att jag tog benen till stolsryggen och la dem på bänken framför mig, började vicka dem fram och tillbaka, en gungstol? Nej- en gunghäst, sa en röst inom mig. Jag plockade upp en del av ryggstödet och såg på en gång att det var sitsen, nästa del var nacken, och helt plötsligt höll jag i handtagen, t.o.m huvudet var redan framsågat, behövde bara justeras lite öron.
Den svåra delen var att sätta ihop den, förstå sig på vinklar och göra den hållbar, jag hade stöd av att jag rean från början hade i bakhuvudet att den skulle bli en julklapp till min lilla gudson, det gjorde mig extra beräknande i hållbarhet, han måste ju kunna sitta på den utan att den brakade ihop. Genvägar blev senvägar, när jag brottades med vinklarna och den enda delen där jag inte lyssnade på min inre röst, var den som lilla Oliver slet av det första han gjorde. Som tur är har han en händig pappa och den lagas lätt med en spik.
Men att kämpa för att nå till ett slutresultat var bara tillfredsställande när själva idén liksom skapat sig själv. Ett möte mellan förnuft och intuition, att få klura och tänka och räkna ut fick gå hand i hand, med något som kändes som att det skapades utom mitt grepp. Genom mig men inte av mig. Vad nu det där mig:et är för något. Är det förnuftet som jag identifierar mig med? Visst kan jag äga och säga att den andra delen också är ”min”, men det är något befriande med att låta saker uttryckas via den del som inte identifierar, den som bara är, som lever i flöde med det som är och vill bli till. Somliga säger att skapandet är självförverkligande, ett sätt att sätta spår och avtryck, medan det jag älskar med det är när, jag helt tappar jag:et, mig:et, mitt:et och i förundran får vara med om det som skapas fram.

En tillämpning

Jag älskar idén om att ta något och göra något helt annat av det, både remake-konceptet och kreativiteten som väcks av det. Att titta på något man redan har och sedan göra något av det utvecklar, seende, förnuft, verklighetsförankring och fantasi. Och är man beredd att släppa taget om processen, kan man få vara med om det fantastiska i ”flow” när något utvecklas framför en som man aldrig själv hade kunnat tänka fram eller räkna ut, men som när det väl står där, känns så självklart, som att det fanns redan innan det fanns och som om att det var dit man var på väg hela tiden. En process som har möjlighet att göra dig både stolt och ödmjuk.

Annonser
This entry was published on 20 januari, 2015 at 01:11. It’s filed under Personlig utveckling, Trä and tagged , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: